Nu är det säsgon igen. Var beredda! (Dålig bildkvalité men ok ljud)
Första
Var tidigare ikväll på årets socitetshändelse, nämligen adventskaffet hemma hos min kollega. Träffade en, ska vi kalla det kändis, där. (Kändis i funkissammanhang och i en till sammanhang.) Min fru satt bredvid honom och han var inte alls svårpratad. Tvärt om, en proffssamtalare kan man nog kalla honom. I övrigt en del kollegor där samt många, många, många andra.
För er som kollar klockslagen när mina inlägg publiceras, kan jag upplysa om att jag redan sovit en stund, men vaknat (anledning okänd) igen. Nu försöker jag blogga mig till sömns. Och er.
LD ska till ont-o-logen imorgon bitti tillsammans med sin mamma. Det betyder att jag och Gossebarnet ska ta oss till dagis och jobb billöst. Det betyder att det inte är jätte, jättelänge till jag ska gå upp.
snarkofagen
Det är köriga veckor som kommer både vad gäller ungar och jobb.
Svårast blir att hitta på julklappar, framförallt till old people. (Lätt som en plätt till ungarna.) (Frun räknas i den här meningen inte till old people, det är bara när hon ska vaccineras.)
Om en vecka ska vi på the adventskaffe.
Gossebarnet
Faran
Vår jurist som hjälper oss med överklagan av enfaldighetskassans assistansavslag är fullkomligt lysande. Hon har aldrig träffat oss, aldrig träffat LD, bara haft mail- och telefonkontakt med mig vid några tillfällen. Ändå är hennes yttranden helt glasklara och briljanta. Hon fattade allt vi berättade om LD. Och hon är varken specialpedagog eller sjukgymnast. Tänk om plattskallekassans handläggare kunde haft hälften av hennes begåvning.......
I övrigt jobbar vi som svin för att betala juristens arvode.
Apropå svin, LD är färdigvaccinerad. Gossebarnet har en dos kvar. Och jag har åtminstone Tamiflu i skåpet. (Ha ha, jag har världens smidigaste läkare. Jag mailade honom och ba' kan inte ja få tamiflu då? En minut senare han ba' jo, ditt recept ligger redan inne)
Annars tycker jag hösten är underbar. Mkt regn och en hel del blåst, det är väder som gör mig glad!
Det här blev glättigt. Ni som känner mig vet att jag inte alls är så här positiv.
På allmän (läs: Ullahs) begäran:
Jag är skitsur för att vi bara får köpa ett par sandaler till LD's skenor. Gossebarnet har ett extrapar mockasiner liggande på dagis ifall det är för kallt att gå i bara strumplästen. LD får inte använda sina skenor utan skor eller sandaler.
Nähä, vi får isåfall köpa ett par utan subventioner. Pris: 600. För ett par sandaler. Undrar vad Gosebarnets mockasiner kostade. Andra har olika ute och inneskor, även sommartid. Det kanske är tanken att alla som behöver skenor ska stanna inne. Och hålla sig hemma. Men en volontärarbetande förälder som kombinerad assistent och pedagog.
Visst, vi har råd, men det blir annat man inte kan köpa. Och det drabbar i slutändan LD. De insatser vi får eller åtminstone enligt lagen har krav på, ÄR INTE PÅ NÅGOT VIS I NÄRHETEN AV att täcka upp för det LD's funktionshinder medför av extra kostnader. Och de som tror att ett helt vårdbidrag motsvarar lön för extraarbetet LD's funktionshinder kan ta sig i ....
Ok, jag låter gnällig. Det är meningen. Så jag fortsätter. Nu handlar det förstås inte om ett par fula sandaler länger utom varför vi är så sjukligt snåla mot barn som fötts funktionshindrade medan vi daltar IHJÄL dumma föräldrar till friska barn med en absurt dyr föräldraförsäkring? Herregud, lata föräldrar, börja jobba och börja jobba heltid nån gång! Och ni som är föräldralediga behöver inte alls en 15-timmars plats på dagis till de äldre syskonen. Det går ju att vara hemma med LD och Gossebarnet, fast LD drar en hel vuxen all sin vakna tid. Och bäbisar sover ju ändå hela tiden. Skärp er. Vem fan kom på den idiotiska idén? Vi betalar med våra skattepengar för att lata föräldrar ska få vara ensamma med bäbisen? Man kanske ska låta den lyxen få vara privilegiet med första barnet.
Vi är säkert snåla mot sjuka och gamla också. Men de flesta av oss kommer att bli gammal nån gång. Och de flesta av oss kommer säkert att bli allvarligt sjuk nån gång. Det kanske är smällar vi får ta, även vad gäller vår personliga ekonomi. Men att de ytterst få barn som föds med funktionshinder inte får hjälp till ett bra liv är obegripligt.
Inte ens våra vänner orkar höra på det här. De slutar lyssna nånstans mitt i andra stycket. Hur ska man nå fram med problemet nån stans?